Tint of Rain

Känns lagom bra att ha tre praktiska prov nästa vecka och en tenta veckan efter det.

Fy fan vad jag kommer kugga, i alla fall på ett av de praktiska proven. Finns inte en chans att jag klarar av det. Men, men. Det är väl inte hela världen? Finns ju omtentor och omprov av en anledning.

 

Drar hem till min pappa imorgon då jag inte har några lektioner på torsdag eller fredag. Man får passa på att åka hem och snylta på mat när man väl kan, är liiite trött på nudlar och Varma Koppen just nu. Idag bestod dock middagen av tre delicatobollar och saltiner. Orkade inte koka upp vatten och någon gång då och då får man väl vara onyttig.

 

Undrar för övrigt när det här blir hemma. För stunden är mitt studentrum bara "hemma". Känns inte helt på riktigt. Därför blir det skönt att komma hem imorgon och veta att jag kommer ha mer än en halv vecka där innan jag måste "hem" igen.SL

 

 

Boken som jag köpte som gåva åt en vän. Nästan så att jag själv vill behälla den nu. Många goda skratt.

 

Hade skola idag egentligen. Sovmorgon. Upp runt 10, lämnar mitt rum runt 11.40. Ska inbefinna mig på skolan 12.40 så har gott om tid på mig. Tidspessimist är jag, skulle säkert ha kunnat väntat och gått runt 12, men det går inte för sig. Dessutom så vet man ju aldrig med SL. Åh, denna fantastiska kollektivtrafik. Om den ändå fungerade så som den skulle. Istället så är signalfel och nedrivna ledningar något man ofta hör. Förseningar.

 

Hur som helst så hoppar jag på röd linje. Famlar runt i mörker trots att jag sitter i en ljus tunnelbanevagn. Känns som om jag håller på att kvävas. Det kan tilläggas att jag spenderade hela morgonen med att gråta. Ångesten var där från början, såklart. Och vädret matchade humöret. Regn. Har gummistövlar med regnbågsfärgade skosnören på mig. Men det syns ingen regnbåge på himlen.

T-Centralen. Dags för byte. Eller egentligen så är det dags för byte, men jag har tappat kontrollen. Ska mot blå linje men fötterna lyder inte. Får ingen luft. Vänder om och finner mig själv stående uppe vid "spottkoppen" på centralen. Står där ett tag innan jag drar mig in på Pressbyrån och köper en Starbucks kaffe för onödiga 25 kr. Tänker att jag kunde ha köpt en Skogaholmslimpa för det, eller pasta. Men jag orkar inte bry mig för det lugnar ner mig och är gott. Sitter på en bänk och observerar folk. Ser dem rusa förbi och stressat se på informations tavlorna efter avgångstider. Ska jag vara ärlig så ville jag också stå där och se efter en avgång. Vet precis vilket tåg jag vill hoppa på. Tåget hem. Hem som i hemma där jag bodde innan Stockholm.

 

Istället sitter jag kvar och kollar på mobilen. Har twittrat frenetiskt för att få utlopp någonstans. Fnissar till när jag ser en vän kommentera en rolig sak. Känner att jag kan andas lite bättre. Ser att klockan är 12.30. Finns inte en chans att jag hinner till skolan på 10 minuter, och gör ett val. Skiter i skolan. Bestämmer mig för att ta en promenad.

 

Går ut från centralen och blir förvånad av alla ombyggnationer som pågår. Går nästan vilse men tar mig efter en stund till Plattan, och därifrån till Gamla Stan. Det har slutat regna när jag når min destination, SF-bokhandeln. Och det har nästan slutat regna inom mig då. Stormen har i alla fall lagt sig till viss del.

I affären så kollar jag på roliga böcker och MMS:ar min vän bilder på dem jag skrattar åt. Ler och skickar en bild på boken "How to tell if your cat is plotting to kill you". Vet ju att hen har katter hos sina föräldrar. Får svaret att hen skulle vilja ha en sådan bok. Jag går omkring ett tag till innan jag hittar något åt mig själv. The Zombie Survival Guide står på en hylla och jag har ju funderat på att köpa den i flera år. Så ska jag...? Klart jag ska. Och köper den där boken om katter också, inte åt mig, utan åt min vän. Känns kul att göra någon glad. Får tillbaka lite av min kontroll igen. Ångestens klor sitter inte lika djupt inborrade längre.

 

När jag går ut från butiken så har det ljusnat ännu mer och jag tar ett djupt andetag. Det känns bra att gå tillbaka till centralen. Känns rätt så bra att sätta sig på röd linje igen och bege sig tillbaka till mitt lilla studentrum. Men ångesten ligger där i bakhuvudet. Nu säger den åt mig att jag är patetisk som skippade skolan. Patetisk som blev nästan paralyserad inför tanken att hoppa på blå linje mot skolan.

 

Men det spelar ingen roll längre. För nu sitter jag i min kontorsstol, kollar på klockan och vet att de andra i klassen nu har praktisk lektion och slutar om en timme. Borde inte grubbla på det nu då det är försent att ta tag i det. Så det blir nog en kvälls läsning om hur man överlever en zombie-apokalyps och hur man identifierar mördar-katter. Dessutom stängs mitt internet av i nästan 24 timmar om en stund, så får passa på att göra något utav den tiden.

 

Jag gör min comeback imorgon. Skola och allt därtill. Sen är det helg. Då ska jag le och umgås med en vän på lördag, och min mor på söndag. Och jag kommer vara i kontroll igen. I alla fall för en stund.

Har ni någonsin tänkt på hur många det är som går omkring och ler varje dag och är trevliga mot allt och alla trots att de egentligen bara vill släppa allt och dö?

Jag brukar tänka på det ofta, antagligen för att jag är en av dem.

 

Varje dag så utkämpar jag ett mindre krig bara för att ta mig upp ur sängen. Vill inte lyfta huvudet. Vill inte öppna ögonen. Vill inte tvingas att möta samma jävliga vardag som jag har mött de senaste åren. För jag vet precis hur det kommer vara ändå. Ångest, illamående, panik och en känsla av att vara ensam i hela världen utan någon som förstår varför.

Och den alltid underliggande tanken om hur skönt det skulle vara att bara ta ett steg ut från perrongen när tåget kommer.

Det är något av det läskigaste med min flytt till Stockholm.

 

Jag har bott hela mitt 23-åriga liv i en relativt liten stad. Studerade i cirka ett år i Flemingsberg men kunde då pendla från min lilla stad. Så jag hade ködagar sparade hos SSSB från den tiden så när jag kom in på universitet här i Stockholm så fick jag snabbt tag i ett studentrum och begav mig hit.

Jag blev en del av "Stockholms stressen" och tunnelbane-hetsen. Hoppar på grön linje, av på centralen, byter till blå linje, inser att jag åker åt fel håll. Helvete. Får hoppa av på nästa och byta. Har nästan fått in en rutin nu, men ibland blir det fel och då hatar jag mig själv lite mer än vanligt.

Och redan första veckan kom jag på mig själv med att tänka på hur otroligt lätt det skulle vara att bara kliva ut. Brukar inte stå så nära kanten dock, men tre stora steg skulle nog räcka.

 

Varje dag kommer jag i kontakt med en situation då jag tänker "Jag kan göra slut på skiten nu". Jävla tunnelbana. Jävla Stockholm. Jävla ångest som tar död på mig lite mer för varje dag som går. Jävla allt som får mig tänka på självmord VARJE DAG då jag står och stirrar på spåret och väntar på tåget.

 

Och ingen ser. Ingen vet. För jag är osynlig.

Varje dag så kommer jag i kontakt med hundratals (tusentals?) människor genom tunnelbanan. Men det är inte någon riktig kontakt, för alla är vi i våra egna bubblor. Ofta hörlurar i och näsan ner i Metro, en bok eller telefonen/surfplattan. Många sätter sig helst längst ut även om sätet längst in är ledigt. Låtsas inte se om någon kommer in och inte har plats. Kanske går de iväg. Kanske vågar de inte tränga sig in. Själv så vill jag inte sitta bredvid någon som visar så klart och tydligt att de själva inte vill ha någon bredvid sig. Då står jag, om det nu inte finns annan plats. Undrar lite om människan alltid har varit såhär, eller när det blev så.

Jag observerar folk på tunnelbanan istället för att läsa. Hoppas nästan på att se någon, möta någons blick, att själv bli sedd. Kanske kan jag se om någon kan se vad jag bär runt på. Eller om jag kan se någon som bär runt på samma eviga tyngd. Om någon mot all förmodan möter min blick så brukar jag le, för även om jag mår skit så vill jag gärna att andra är glada. Ofta så brukar folk bara se lite misstänksamt på mig och sedan vända bort blicken. I sällsynta fall ler någon tillbaka, det känns i alla fall lite bra. Då är man kanske inte helt osynlig. Men de ser fortfarande inte. Vet fortfarande inte.

 

Ibland så önskar jag att jag inte hade ett behov att göra andra glada. Det hindrar mig från att berätta hur jag verkligen mår. Varför skulle jag vilja besvära de jag älskar med att jag mår skit när jag vill att de ska vara lyckliga? Samtidigt vet jag att ingen som jag älskar skulle bli lycklig om jag klev ut från perrongen och blev en blöt fläck på spåret. Resten av världen skulle inte märka något. Men min familj skulle undra vad som hänt. För de ser ju inte heller. All smärta är osynlig för alla. Och det är mitt eget fel.

Träffar vänner och släckt och får frågan "Hur är det? Hur trivs du med allt nu?", jag skrattar, ler och säger att "Ja, jag har hittat rätt i livet och det är bra" när jag egentligen är helt jäkla vilsen. Jag är vilsen och har irrat runt i fyra eller fem år.

 

När man har letat och varit osynlig så länge så blir man trött efter ett tag. Jäkligt trött. Och det är då man står där på perrongen och önskar att någon kunde se hur gärna man skulle vilja kliva ut på spåret. Att någon bara kunde ta tag i ens axel och säga att de förstår.

 

Men det händer aldrig och kommer inte att ske. Istället fortsätter mina destruktiva rutin.

 

Upp ur sängen. Till tunnelbanan. Stirra på spåret och undra om idag är dagen. Gå på tunnelbanan. Önska att någon ser. Skola. Hem igen. Gå igenom samma rutin på tunnelbanan. Men fortsätter att le och önskar att jag kunde lura mig själv lika väl som jag kunde lura andra. Gråta sig själv till sömns på natten. Önska att inte existera längre. Upprepa. Varje dag.

Att blogga igen.

Har haft otroligt många bloggar sen 2006 och har bloggat om allt möjligt. Gav upp efter ett tag, hade inget intresse av att skriva för andra, och egentligen inte heller för mig själv.

Men nu är det 2013 och mycket har förändrats under det här året och det finns många tankar som snurrar runt i huvudet nu. Tankar som måste få komma ut så jag inte blir helt knäpp.

 

Men det får bli lite senare, för nu måste jag studera.

Måste klara tentor och allt därtill på första försöket. Har inget CSN-bidrag/lån och lever på de pengarna jag har på kontot. Sabbar jag tentan så har jag 2000kr att klara mig tills slutet av november.

Vet redan nu att det aldrig skulle fungera i längden eftersom jag kommer behöva betala två hyror under den perioden och fylla på SL-kortet. Bara det blir ca 7000 kr. Utan mat inberäknat.

 

Så plugg plugg plugg är vad som gäller framöver.