Tint of Rain

Har ni någonsin tänkt på hur många det är som går omkring och ler varje dag och är trevliga mot allt och alla trots att de egentligen bara vill släppa allt och dö?

Jag brukar tänka på det ofta, antagligen för att jag är en av dem.

 

Varje dag så utkämpar jag ett mindre krig bara för att ta mig upp ur sängen. Vill inte lyfta huvudet. Vill inte öppna ögonen. Vill inte tvingas att möta samma jävliga vardag som jag har mött de senaste åren. För jag vet precis hur det kommer vara ändå. Ångest, illamående, panik och en känsla av att vara ensam i hela världen utan någon som förstår varför.

Och den alltid underliggande tanken om hur skönt det skulle vara att bara ta ett steg ut från perrongen när tåget kommer.

Det är något av det läskigaste med min flytt till Stockholm.

 

Jag har bott hela mitt 23-åriga liv i en relativt liten stad. Studerade i cirka ett år i Flemingsberg men kunde då pendla från min lilla stad. Så jag hade ködagar sparade hos SSSB från den tiden så när jag kom in på universitet här i Stockholm så fick jag snabbt tag i ett studentrum och begav mig hit.

Jag blev en del av "Stockholms stressen" och tunnelbane-hetsen. Hoppar på grön linje, av på centralen, byter till blå linje, inser att jag åker åt fel håll. Helvete. Får hoppa av på nästa och byta. Har nästan fått in en rutin nu, men ibland blir det fel och då hatar jag mig själv lite mer än vanligt.

Och redan första veckan kom jag på mig själv med att tänka på hur otroligt lätt det skulle vara att bara kliva ut. Brukar inte stå så nära kanten dock, men tre stora steg skulle nog räcka.

 

Varje dag kommer jag i kontakt med en situation då jag tänker "Jag kan göra slut på skiten nu". Jävla tunnelbana. Jävla Stockholm. Jävla ångest som tar död på mig lite mer för varje dag som går. Jävla allt som får mig tänka på självmord VARJE DAG då jag står och stirrar på spåret och väntar på tåget.

 

Och ingen ser. Ingen vet. För jag är osynlig.

Varje dag så kommer jag i kontakt med hundratals (tusentals?) människor genom tunnelbanan. Men det är inte någon riktig kontakt, för alla är vi i våra egna bubblor. Ofta hörlurar i och näsan ner i Metro, en bok eller telefonen/surfplattan. Många sätter sig helst längst ut även om sätet längst in är ledigt. Låtsas inte se om någon kommer in och inte har plats. Kanske går de iväg. Kanske vågar de inte tränga sig in. Själv så vill jag inte sitta bredvid någon som visar så klart och tydligt att de själva inte vill ha någon bredvid sig. Då står jag, om det nu inte finns annan plats. Undrar lite om människan alltid har varit såhär, eller när det blev så.

Jag observerar folk på tunnelbanan istället för att läsa. Hoppas nästan på att se någon, möta någons blick, att själv bli sedd. Kanske kan jag se om någon kan se vad jag bär runt på. Eller om jag kan se någon som bär runt på samma eviga tyngd. Om någon mot all förmodan möter min blick så brukar jag le, för även om jag mår skit så vill jag gärna att andra är glada. Ofta så brukar folk bara se lite misstänksamt på mig och sedan vända bort blicken. I sällsynta fall ler någon tillbaka, det känns i alla fall lite bra. Då är man kanske inte helt osynlig. Men de ser fortfarande inte. Vet fortfarande inte.

 

Ibland så önskar jag att jag inte hade ett behov att göra andra glada. Det hindrar mig från att berätta hur jag verkligen mår. Varför skulle jag vilja besvära de jag älskar med att jag mår skit när jag vill att de ska vara lyckliga? Samtidigt vet jag att ingen som jag älskar skulle bli lycklig om jag klev ut från perrongen och blev en blöt fläck på spåret. Resten av världen skulle inte märka något. Men min familj skulle undra vad som hänt. För de ser ju inte heller. All smärta är osynlig för alla. Och det är mitt eget fel.

Träffar vänner och släckt och får frågan "Hur är det? Hur trivs du med allt nu?", jag skrattar, ler och säger att "Ja, jag har hittat rätt i livet och det är bra" när jag egentligen är helt jäkla vilsen. Jag är vilsen och har irrat runt i fyra eller fem år.

 

När man har letat och varit osynlig så länge så blir man trött efter ett tag. Jäkligt trött. Och det är då man står där på perrongen och önskar att någon kunde se hur gärna man skulle vilja kliva ut på spåret. Att någon bara kunde ta tag i ens axel och säga att de förstår.

 

Men det händer aldrig och kommer inte att ske. Istället fortsätter mina destruktiva rutin.

 

Upp ur sängen. Till tunnelbanan. Stirra på spåret och undra om idag är dagen. Gå på tunnelbanan. Önska att någon ser. Skola. Hem igen. Gå igenom samma rutin på tunnelbanan. Men fortsätter att le och önskar att jag kunde lura mig själv lika väl som jag kunde lura andra. Gråta sig själv till sömns på natten. Önska att inte existera längre. Upprepa. Varje dag.